Jag minns tydligt hur Kristdemokraterna, partiet som säger sig värna om de kristna värderingarna, tydligt gick ut och lovade att vara med och arbeta för ett erkännande av folkmordet Seyfo. Det var inte mer än ett par år sedan, då Kristdemokraterna fortfarande var ett oppositionsparti. Starkast gick viktiga företrädare ut och krävde ett erkännande av folkmordet 1915. Däribland f.d partiledare Alf Svensson och nuvarande partiledare Göran Hägglund. Det var heller inte sällan dessa kristdemokratiska företrädare gick ut öppet till assyrierna och lovade att arbeta för ett erkännande, skulle Kristdemokraterna hamna i en regering. I en artikel inför valet 2006 i Hujådå lovade också Göran Hägglund att stå kvar vid sitt krav om ett erkännande av folkmordet. – Ja självklart, ett erkännande är viktigt för offren och dom överlevande men också för de som har gjort det. Det är viktigt att man reder ut saker och ting för att kunna försonas med det som har varit och för att kunna gå vidare. Så sa Hägglund då.

Men så nu i sommar kom den första motionen om ett erkännande av folkmordet 1915 på agendan under Alliansregeringens mandatperiod, med en regering med kristdemokratiska representanter. Bland annat just Göran Hägglund som socialminister. Utifrån vad Göran Hägglund själv hade lovat under valrörelsen, öppet till assyrierna, borde man således förvänta sig att Göran Hägglund och dennes parti då röstar för ett erkännande. Men icke. Maktfaktorn är alldeles för viktig både för Göran och Kristdemokraterna tydligen. Vad spelar kristna värderingar för roll då? Då röstade enbart 37 ledamöter för ett erkännande. Inte en enda var från Kristdemokraterna. Förutom Lennart Sacrédeus.

Sacrédeus har i åratal varit folkmordsfrågan trogen. Både i den svenska riksdagen och i EU-parlamentet, där han har suttit, har Sacrédeus gång på gång varit en av de flitigaste i att uppmärksamma Seyfo och kräva ett erkännande. För sitt engagemang har Sacrédeus också varit viktig i att locka just assyriska, armeniska och grekiska röster vilket också varit en stor väljarkår för Kristdemokraterna. De väljargrupperna såg Kristdemokraterna som enda alternativ då de som ensamt högerparti stod för ett erkännande av Seyfo. Kristdemokraterna, ett parti som med nöd och näppe fixade riksdagsgränsen, borde därför visat tacksamhet mot Sacrédeus. Istället väljer man att offra denne, enbart därför att han fortfarande vågar driva frågan av ett erkännande av Seyfo. Eller som Göran Hägglund själv beskriver det: -Han uttalar sig många gånger på ett sådant sätt att det skadar partiet och ger en annan än den sanna bilden av vad kristdemokraterna står för. På vilket sätt skadar det att våga stå för ett erkännande av Seyfo, Göran? I mina ögon är de som ger en annan än den sanna bilden av vad kristdemokraterna står föringa mindre än Göran Hägglund själv och hans partivänner.

Nu har alltså Sacrédeus, länge den ende svenske kristdemokraten i EU-parlamentet, raderats ut från partiets namnlista för det kommande EU-parlamentsvalet. Det är pinsamt att ett parti, som å ena sidan lovar en sak men tydligen står för en annan, straffar sina egna medlemmar därför att de fortfarande vågar stå för vad de tidigare har lovat. Samtidigt har de senaste undersökningarna också visat att Kristdemokraterna riskerar att hamna utanför riksdagen nästa val. Missnöjet som finns bland de nämnda valgrupperna är avgörande för Kristdemokraterna både nu och i framtiden. Men med tanke på hur illa partiledningen sköter sina relationer till dem, bör man inte förvänta sig annat än att 7 partier reduceras till 6 i nästa riksdagsval. Om inte Sverigedemokraterna vill annat, det vill säga.

Som en kraftig signal mot partiledningens nya politik, och för att man öppet ljugit för den assyriska befolkningen, borde representanter inom Kristdemokraterna som fortfarande står för ett erkännande av folkmordet lämna partiet i protest. Både på riksdags- , landstings- och kommunal nivå. Det finns inget som hindrar dessa att agera som ”politiska vildar” samtidigt som en sådan aktion skulle cementera ett missnöje mot den förda politiken bland Kristdemokraterna, som inte handlar om något annat än att föra folket bakom ljuset. Samtidigt skulle en sådan aktion avskräcka både Miljöpartiet och Vänsterpartiet, som idag är de enda partierna som fortfarande står för ett erkännande av Seyfo, att agera på liknande sätt, när de väl  sätter sig i regering med Socialdemokraterna.

Läs gärna också detta, vilket är Armeniska Riksförbundets skrivelse angående omröstningen för ett erkännande av Seyfo.


Det är lätt att snabbt dra en slutsats om att den assyriska rörelsen har misslyckats med sina mål. Stora delar av Assyrien är tömt på sin assyriska befolkning, i diasporan är assyrierna splittrade, föreningsaktiviteter har snabbt stagnerat och föreningarnas mesta erbjudanden är fester och kortspel. Låt oss heller inte glömma att klanlojaliteten fortfarande är väldigt stark bland assyrierna och kyrkans makt över folket fortfarande enorm. Men att den assyriska rörelsen skulle ha misslyckats är en enorm överdrift.

Istället är det närmast ett under att den nationella rörelsen har lyckats växa bland assyrierna, trots att rörelsen mött på kraftigt motstånd från flera håll, både internt med redan etablerade maktstrukturer och externt via fientligt inställda stater. Detta med tanke på att rörelsen hittills drivits av, visserligen passionerade men ändå, amatörer. Det visar bara på dragningskraften som finns till ett assyriskt nationellt bygge bland vårt folk och att drömmen om Assyrien är väldigt tilltalande. Samtidigt är det ingen överdrift att den assyriska nationella rörelsen lever på människors vilja att offra sin fritid för dess ändamål. Har man det i åtanke är oerhört imponerande att man ändå kommit så pass långt som man har gjort. Men det är enligt min åsikt ändå otillräckligt. Rörelsen har många svåra steg att passera och utan ett nytänkande kommer det bli väldigt svårt att komma någonstans över huvud taget.

Ett stort misstag man alltid gör är att man förväntar sig att den assyriska ungdomen skall självmant ställa upp och ta rörelsen framåt. Det är en oerhört stor press man lägger på dessa ungdomar och jag har full förståelse för att många av dessa snabbt blir utbrända och vänder rörelsen ryggen till. Visst fungerade det på 70- och 80-talen då nyanlända assyrier inte hade någon annanstans att vända sig till i samhället än till sina egna, samtidigt som fler i större utsträckning levde på socialbidrag och hade mer tid att lägga på rörelsen. Men samma tankesätt fungerar inte på en i diasporan både född och uppväxt generation med alla möjligheter att lägga sin tid på att utbilda sig och arbeta. För även om kärleken till nationen är enorm bland dessa är det oerhört svårt att motivera dessa ungdomar att ideellt arbeta för denna rörelse. Detta måste vi inse. Vi kan inte längre tro att vi skall kunna utveckla vår rörelse enbart med kraft av övertygelse. Även om ideellt arbete alltid kommer vara en grundsten att stå på, kommer vi inte kunna utvecklas om vi inte börjar arbeta mer professionellt.

Skulle Assyriska FF vara så pass framgångsrikt som det är idag, om laget enbart leddes av amatörer? Jag har svårt att se det. Samtidigt har jag också väldigt svårt att förstå varför just detta tankesätt är dominerande inom rörelsen. Vi borde istället se upp till Assyriskas arbetssätt och anpassa det också till den nationella rörelsen. Vi måste kunna våga anställa människor som på sin heltid arbetar med just dessa frågor. Och då är det inte bara kanslister jag pratar om. Jag vill se anställda skribenter, lobbyister, organisationsledare, jurister, projektledare, föreningskonsulenter, ekonomer och annat professionellt folk som aktivt arbetar med dessa frågor.

Ett lyckat projekt som drivs professionellt av en heltidsanställd är lobbyorganisationen Assyria Council of Europe, ACE. Under ett år har de inte bara aktivt lyckats driva den assyriska frågan om ett administrativt område i norr Irak mot Europas EU-parlamentariker i Bryssel, ACE har under 2008 varit bland de mest framgångsrika assyriska organisationerna att driva in mest ekonomiskt stöd, miljontals kronor, till assyrierna i norra Irak. Här finns en film, nästan en timme lång med ACEs personal som berättar om sin organisation för den assyriska föreningen i Paris. Den tar lite tid att ladda ner, men den är värd att se.

Har vi då möjlighet att skapa allt detta? Finns det potential att övergå från ett amatörmässigt till professionellt arbete? Ja, lägger man över 50 miljoner kronor på kyrkbyggen i Norrköping inom loppet av ett par år, 40 miljoner kronor på ett kyrkbygge i Norsborg och mer än 70 miljoner kronor på en kyrk- , ursäkta mig, katedral i Södertälje så finns bevisligen all potential i världen att driva en professionell assyrisk nationell rörelse, förutsatt att man väljer att prioritera just detta. En heltidsanställd person kostar ett par hundra tusen kronor per år. Det är givetvis stora summor och ACE måste ständigt söka nya möjligheter att täcka sina kostnader. Samtidigt finns det färskt i minnet att o-denho auktionerades ut till en summa på 200.000 kronor till en enskild i mor Afrems kyrka i Geneta för ett tag sedan. Är det sådan prioritet som skall befria vårt folk? Vore det inte bättre om dessa pengar istället lades på en heltidslobbyist i Sverige vars enda uppgift var att under sin heltid arbeta för att få Sverige att erkänna Seyfo?

Jag har i alla fall slutat lägga så mycket som en enda krona i kyrkans kollekt. Hellre skänker jag de pengarna till professionella organisationer som ACE och Assyrier Utan Gränser så att stöd och hjälp går till assyrierna i hemlandet. Varför vill jag vara med att betala för ytterligare ett enormt kyrkobygge i Sverige när det finns hundratals, tusentals hem, byar och kyrkor att bygga och restaurera i vårt hemland Assyrien?


”Allt mitt handlande har sitt ursprung i min oersättliga kärlek för mänskligheten”. Så definierade Mohandas Karamchand Gandhi (också kallad Mahatma Gandhi) sin ideologi om icke-våld, Satyagraha. Gandhi menade exempelvis att Satyagraha inte får användas för att legitimera rivaliserande grupper till att ta från varandra. Inte heller skall Satyagraha användas som ett vapen att utnyttjas för klasskamp, könsrelaterade eller etniska motsättningar eller annat som har till avsikt att splittra människan. Sådant menade Gandhi skapar enbart hat och skulle bara befästa rivaliserande gruppers ståndpunkter med enorma skador som efterföljd. Istället skall Satyagraha användas som ett instrument till enighet. Satyagraha är en metod för att bli kvitt orättvisa och förtryck, till förmån för båda sidor. För, som Gandhi också förklarade, skadas också den som är delaktig i orättvisan och förtrycket och därför är Satyagraha en metod som också befriar motståndaren.

Jag är en stor vän av Gandhis livsfilosofi. Därför har jag ingen avsikt att på något sätt utveckla hat mellan oss assyrier och de grupper som förtrycker oss och tar ifrån oss våra rättigheter. Det är fel väg att gå och skulle bara skada oss som grupp. Men samtidigt är det också fel att blunda för det förtryck och orättvisor som faktiskt sker. Jag vill därför upplysa om de felaktigheter som bloggaren Gurgîn gör i sitt senaste blogginlägg och förklara hur Gurgîns politiska grundsyn ur rättviseskäl är rent förkastlig.

I sitt blogginlägg hänvisar Gurgîn till en artikel från dagen.se som skriver om Assyrier Utan Gränser. I artikeln citeras Assyrier Utan Gränsers ordförande Cristina Chamoun: ”I den norra delen finns det människor som bor kvar, men också de har börjat få press på sig att fly därifrån”. Till detta ställer sig Gurgîn frågande: ”Vart får Assyrier Utan Gränser rapporter på att kristna/assyrier förföljs i Kurdistan?” Häpnadsväckande är att Gurgîn refererar till ett pressmeddelande från SKA, Svenska Kommittén för Assyrier, där han hävdar att ”till och med” SKA menar att ”Kurdistan regionen är en tillflykts ort för assyrierna.” Jag vill gärna låta Gurgîn läsa SKAs pressmeddelande ytterligare en gång och referera till exakt vart i pressmeddelandet han hittade ordet Kurdistan. Det finns nämligen inte där. Istället står det: ”Redan det här året, som nyss har börjat, har 10 kyrkor utsatts för bomber. De flesta i norra Irak dit många av det förföljda assyriska folket tagit sin tillflykt”. Att Gurgîn gör misstaget att förväxla norra Irak med Kurdistan är missgynnsamt för alla parter och ideologiskt rent förkastligt då det legitimerar en kurdisk ockupation av assyriska områden, vilket också gör det chauvinistiskt.

I ett mailsvar till Cristina Chamoun fortsätter Gurgîn att demonstrera sin chauvinistiska grundsyn: ”Mosul anses tillhöra Kurdistan, även av mig, därför kallar jag området Kurdistan.” För att återgå till rubriken, är detta fakta eller bara åsikter? Fakta säger att Mosul en gång var Ninve, assyriernas huvudstad och kärnan av landet Assyrien. Fakta säger också att assyrierna alltid har levt både i och i närheten av sin forna huvudstad, byggt många byar runt omkring, och också fortsatt bygga och bedriva sin egen kultur där. Bland annat finns ett av världens äldsta kloster, Mor Matay (sankt Matteus) precis utanför Mosul som uppfördes av assyrierna och som fortfarande används av assyrierna idag. Faktum är att den enda platsen i världen där assyrierna fortfarande utgör majoritetsbefolkningen är just på Ninve-slätten, strax utanför Mosul. Vad gör då staden Mosul, eller över huvud taget det närliggande området, till Kurdistan?

Låt mig då återgå till Gurgîns frågeställning vad gäller kurdiskt förtryck av assyrierna i norra Irak. Om Gurgîn skulle varit uppmärksam när han surfade in på SKAs hemsida skulle han upptäckt att SKAs ordförande, f.d riksdagsledamoten och människorättskämpen, Margareta Wiklund under sommaren 2007 besökt just norra Irak och producerat en rapport som tydligt pekar på ett systematiskt förtryck av assyrierna där, både ekonomiskt, kulturellt och politiskt. Wiklund sammanfattar sin rapport bland annat så här: ”Det största partiets, KDPs, målsättning med sin mer eller mindre för en utomstående ganska tydliga strategi och dubbla budskap, måste innebära för de ekonomiskt och på andra sätt utsatta människorna en oerhört stor påfrestning.” Jag rekommenderar Gurgîn och andra intresserade att läsa den rapporten.

Det är inte bara Margareta Wiklund, som utomstående observatör, som har skrivit om assyriernas situation i norra Irak. Bland annat har också Joël Voordewind, holländsk parlamentariker, besökt norra Irak och avlagt en rapport om sitt besök på Ninveslätten. Han skriver bland annat så här: ”In 2005 and 2006 two attempts by the Assyrians to organize a protective police force by themselves on the Niniveh Plains were frustrated by the KRG. The KRG wants to keep as much as possible control of the complete area, including the Niniveh Plains and therefore is anxious about a protection force installed by Assyrians.” Han forsätter: ”In practice the democratic rights of the Assyrian community are hindered by the kurds….The Assyrians were entitled to occupy five seats in the parliament, but the fulfilment of these positions was controlled by the Kurds.” Också detta är väldigt intressant: ”For qualified jobs, or a position as clerk, membership of the KDP is necessary”. KDP kontrollerar alltså inte bara det assyriska politiska livet, utan är högst inblandad också i tillsättandet av assyriska präster och biskopar!

Men det tar inte slut där. Den brittiske parlamentarikern Edward Leigh bekräftar i en parlamentarisk debatt att de har bevis på att minst 58(!) assyriska byar i norra Irak har helt eller delvis tömts på sin assyriska befolkning, byar som nu ockuperas av kurder. Hujådå skrev om detta den 20 december och i artikeln finns också en länk där man själv kan se debatten med Edward Leigh.

Att KDP sanktionerar detta förtryck mot assyrierna i norra Irak bygger inte på något annat än den chauvinistiska ideologi man bär, att ”allt” är Kurdistan och därför också bör kontrolleras av dem, samma grundsyn som alltså Gurgîn verkar dela. Man respekterar inte assyriernas vilja att likt kurderna också erkännas som en folkgrupp som har rätt att styra sig själva. Inte att ockupera, men att leva med sida vid sida. Här vill jag också poängtera att jag är för ett självständigt Kurdistan. Kurder har, precis som assyrier, under historiens gång negligerats av både grannfolk och stormakter och utsatts för stor orättvisa och förtryck. Också kurder måste ha rätt att bilda sin egen stat och utvecklas demokratiskt. Men inte på bekostnad av assyrisk frihet!

Genom att  driva sin politik av förtryck av den assyriska ursprungsbefolkningen, driva ut dem och ockupera deras områden, ställer sig kurdernas företrädare i samma position som Israel, och oss assyrierna i positionen som palestinier. Detta system kommer aldrig någonsin bli någon hållbar fredslösning utan kommer bara spä på motsättningarna mellan assyrier och kurder vilket riskerar att få våldsamheter att eskalera. Nej, precis på samma sätt som fredsförslaget är en tvåstatslösning mellan judar och palestinier är det också en lösning som både assyrier och kurder kan acceptera och arbeta för tillsammans. Ett fritt Assyrien jämte ett fritt Kurdistan. Det är vårt öde att leva sida vid sida. Vi kan välja mellan att skapa hat mellan varandra i all evighet, eller att börja arbeta tillsammans där vi respekterar varandras frihet och varandras viljor. Ett mycket enkelt sätt att också visa att det är just en hållbar fredslösning man vill skapa, är att börja benämna assyriernas områden för vad de är, Assyrien, och inte för Kurdistan. Menar Gurgîn allvar med att han intresserar sig för minoritetsfrågor i norra Irak är det en rekomendation att han snart tar avstånd från KDPs storhetsvansinne, och inte att attackera en minoritets hjälporganisation som Assyrier Utan Gränsers ordförande. Det sänker Gurgîns trovärdighet som freds- och demokratikämpe och drastiskt minskar hans möjligheter att söka stöd bland assyrierna. Men det är något han kanske inte ens är intresserad av?


Det finns en sjukdom vars konsekvenser för de drabbade är vida överlägset alla andra sjukdomar. Likt cancer äter den sig igenom kroppen på värden och likt HIV/Aids är konsekvenserna alltid fatala och riskerar dessutom att drabba avkomlingar. I århundraden har sjukdomen lett till massdöd bland människor. Den har till och med raderat ut hela samhällen. Men det finns dock ett botemedel. Ett botemedel som rätt använt kan förvandla den sjuke till den mest oövervinnerlige.

Må det så vara att världens kanske mest utslitna klyscha är ”Kunskap är makt”, men dess betydelse är så genomträngande pricksäker att den tåls att upprepas igen och igen och igen. Men är det en viss grupp som ändå har så svårt att ta till sig detta ordspråk så är det just vi, assyrierna. Okunnigheten, som dominerar assyriernas mentalitet som grupp idag, är så pass omfattande att jag ibland tvekar till detta folks överlevnad. Okunnigheten har splittrat oss, slitit oss ifrån våra hem, tagit ifrån oss vårt språk, vårt land, vår frihet och vår stolthet som individer och som folk. Medan andra sedan länge har passerat oss, befinner vi oss nakna och utblottade ute i vildmarken fumlandes i mörkret där vi försöker bestämma oss åt vilket håll vi skall gå härnäst.

Men jag skulle göra fel om jag lade skulden för våra misslyckanden på våra okunniga. Okunnigheten är en direkt följd av det förtryck som assyrierna har levt under de senaste 2600 åren, varav de 100 senaste åren har varit bland de tuffaste. Att sprida okunskap bland assyrierna har varit en medveten strategi för att kuva oss som grupp. Istället skall de beskyllas som har privilegiet att besitta kunskap, ofta också i maktposition, men som utnyttjar sina okunniga landsmän för sina egna syften.

Det är allmänt känt att okunskap föder rädsla för det okända. Rädsla skapar i sin tur otrygghet. Tryggheten hittar den okunnige istället i vanda mönster och sådant som är igenkännligt. När de båda ställs mot varandra är det ingen tvekan vilken sida den okunnige väljer, och dessutom är beredd att kämpa för, även om det innebär rent fördärv för vederbörande. Det ger därför den okunnige en konservativ uppfattning där radikala förändringar automatisk blir av ondo, även om förändringen skulle vara till det bättre. Då den av upplysningstiden influerade nationella rörelsen bland vårt folk på allvar nu utmanar aristokratin, har den därför uppfattats som ett stort hot, framför allt av de kyrkliga ledarna, men också av gamla feodalherrar och klanledare. Genom att då spela på folks rädsla för denna rörelse har man också lyckats hålla folket borta från den.

Det är därför tragiskt hur religiösa- och nedärvda klanledare, borgare och aristokrater, legitimerar sin makt genom att låta sitt folk fortsätta gå okunnigt. De rider på folkets rädsla för förändring och bygger sin makt därpå. De lever på folkets okunnighet och ser mer än gärna att okunnigheten, denna fasansfulla sjukdom, fortfarande dominerar vårt folks mentalitet, vilket också gör dem till förtryckarens mest trogna allierade. Men om folkets befrielse skall bli möjligt måste denna sjukdom botas. kunskap måste spridas och omfatta alla. Men främst måste den nya generationen assyrier utbildas. Vi har inte råd med att ytterligare en generation riskerar att ärva denna sjukdom. Tvärt om är det till dem vi sätter vårt hopp om frihet. Därför måste de prioriteras. Assyriska skolor måste byggas och bedrivas i alla de städer där assyrier finns.

Jag brukar alltid säga att Naum Fayeqs arbete inte är avslutat. Kampen om folkets befrielse dog inte med våra upplysningsmän. Nej, den lever kvar med oss som fortfarande tror och kämpar. Och vi kommer att lyckas, det måste vi.


Just vid den här tidpunkten på året, med både jul- och nyårsfirande, är det många som passar på att fira dessa helgdagar till assyrisk musik och danser. Av egen erfarenhet har jag också förstått att just på dessa fester, som marknadsförs också som just assyriska fester, blir det allt mer populärt att musikutbudet blandas och förutom assyrisk musik är det exempelvis populärt att spela arabisk, turkisk, kurdisk och grekisk musik men också vanlig västerländsk musik på dessa fester.

Jag tycker en sådan utveckling är ytterst olycklig och vad som gör mig ännu mer oroad är att det främst är en allt yngre publik som efterfrågar och förespråkar en sådan musikblandning på våra fester. Argumenten som används för att berättiga en sådan musikblandning är ungefär: Vi vill inte vara rasistiska, den assyriska musiken är inte bra, det är roligare att dansa till annan musik också, vi är vana hemifrån att lyssna på annan musik än assyrisk, vad är fel med att ha 50% assyrisk musik och 50% annan musik? osv. Låt mig därför bemöta en sådan form av argumentation.

En fest som utåtriktat är assyrisk och som också lockar människor genom att vara assyrisk bör underförstått betyda att det är en fest med assyrisk musik. Vad annars gör en fest assyrisk? Att det är enbart assyrier som festar? Då har man nog inte försått riktigt vad en assyrisk fest, eller för den delen rasism, handlar om. Alla, oavsett etnicitet, som vill lyssna på assyrisk musik är alltid välkomna på en assyrisk fest. Det är snarare de som ser en assyrisk fest som definition att det enbart är assyrier som är välkomna, som i sådana fall har rasistiska åsikter.

Det är också beklagligt att argumentationen att man är van hemifrån att lyssna på annan musik än assyriska skulle vara tillräcklig för att också spela icke-assyrisk musik på assyriska fester. Det håller inte. En assyrisk fest skall vara assyrisk. Så enkelt är det. Jag som köper min festbiljett förväntar mig också att jag har köpt en biljett till en fest som enbart spelar assyrisk musik. Vill jag inte lyssna på sådan musik så behöver jag heller inte gå på festen. Men oftast känner jag mig lurad då stora delar av den tid som den inte allt för långa festen varar, spelas annan musik än assyriska.

Oftast är det just arabiska, turkiska eller kurdiska som ersätter den assyriska musiken på assyriska fester. Jag har definitivt inget emot de språken då jag själv talar ett av dem hemma. Men min grundsyn på just att assyrier pratar annat språk än assyriska hemma är på grund av det förtryck som varit mot vårt folk i våra hemländer. På grund av förtrycket har också assyriskan trängts undan av majoritetsfolkens språk och just detta har varit en del till den kraftiga assimilation av vårt folk som ägt rum och som fortfarande äger rum i våra hemländer, inklusive Sverige. Hur skall man annars förklara att en 15-årig assyrier, som är född i Sverige och aldrig ens besökt sina föräldrars hemland, föredrar turkisk musik på en assyrisk fest? Varför just turkisk musik? Att acceptera att de icke-assyriska språken ges plats på våra kulturella fester är också att acceptera det förtryck som finns mot oss som folkgrupp och därmed också välkomna assimilationen av vårt folk som sådan.

Nej tack. Låt istället den assyriska musiken få utvecklas på våra fester, för om den inte ens får utrymme i assyriska sammanhang, vart skall den då spelas? Hur skall den assyriska RnB’n utvecklas om man envisas med att den RnB’n som spelas på våra fester skall vara västerländsk? Hur skall vi utveckla vår fridans-musik om vi alltid skall envisas med att spela arabisk fridans-musik? Det är exempelvis tragiskt att det assyriska, nu bortgångna, musikundret Jan Karat är mer känd för sin arabiska musik än för sin assyriska musik bland vårt folk.

Jag har funderat länge med hur man borde tackla detta problem. Det hjälper inte att man ständigt skriver och klagar, för skadan är redan skedd och dessutom tenderar det i alla fall att det fortsätter spelas annan än assyrisk musik på våra fester. Nej, det behövs en effektiv metod som gör att man direkt under en fest kan visa sitt missnöje med den valda musiken. Jag utlyser härmed en bojkott av icke-assyrisk musik på våra fester. Bojkotten innebär att man vägrar dansa till icke-assyrisk musik på våra fester samt att man skramlar med nycklarna för att visa sitt missnöje. Utan att bråka eller ställa till större problem är detta ett ypperligt vis att visa missnöje mot arrangörernas ursäkter att låta icke-assyrisk musik spelas på våra fester. Enbart på detta vis kan vi ta tillbaka vår musik på våra fester igen.


Jag vill för det första fördöma Israels obarmhärtiga attacker som skett de senaste dagarna mot befolkningen i Gaza. Jag har aldrig trott på ett väpnat motstånd eller någon form av väpnad kamp eller vedergällning för att nå politiska mål. Samtidigt kan jag bara konstatera att det är just denna form av kamp som befolkningen i Gaza har valt att acceptera, då de har valt Hamas till makten. Det är extremt sorgligt att de nu dyrköpt får erfara konsekvenserna till den formen av motstånd. Speciellt sorgligt är det när det idag finns en palestinsk motståndsrörelse som har anmanat idéerna om icke-våld och som faktiskt mer framgångsrikt är på väg att uppfylla sina mål. PLO och al-Fatah har en blodig historia, men de har lärt sig av sina misstag och lämnat den banan för mer demokratiskt förankrade metoder. Tragiskt att palestinier på Gaza inte har lärt av dessa misstag.

För att återgå till poängen är det värt att notera de konsekvenser som attackerna i Gaza har fått i Europa. Strax innan jul demonstrerade tusental assyrier mot den turkiska konfiskeringen av mor Gabriel klostrets ägor i norra Assyrien. Anledningen till att demonstrationen inte hörsammades alls i svensk media, trots det stora antalet demonstranter, var som jag förklarat tidigare att demonstrationen tog plats i centrala Södertälje. Jag yrkade då att en sådan demonstration skulle göra betydligt mer väsen av sig om den hade tagit plats utanför den turkiska ambassaden i Stockholm. Idag rapporterar bland andra Aftonbladet om ett knappt hundratal palestinska demonstranter som demonstrerar med fyrverkerier utanför den israeliska ambassaden. I Oslo. Trots att de palestinska demonstranterna i Oslo är numerärt underlägsna i antal jämfört med den assyriska diton i Södertälje, är deras demonstration betydligt mer intressant att rapportera om tydligen.

I ett tidigare inlägg skrev jag argt över hur politiskt svagt de assyriska företrädarna agerade i samband med demonstrationen i Södertälje. Redan den 17 november, alltså nästan så långt som en månad innan demonstrationen, träffade en delegation av assyriska representanter den turkiska ambassadören i Sverige för att ”lämna över ett brev” om situationen kring mor Gabriel. Inte långt därefter, också det innan demonstrationen, träffade ytterligare en delegation av assyriska representanter, denna gång de båda syrisk-ortodoxa biskoparna, kommun- och riksdagspolitiker som Robert Halef, Ibrahim Baylan och Yilmaz Kerimo, samt andra förenings- och förbundsrepresentanter, den turkiska ambassadören i Stockholm. Rapporteringsvis för att ”demonstrera” mot konfiskeringen. Därmed hade den politiska poängen med demonstrationen i Södertälje långt innan den ens genomfördes gjorts till slarvsylta. Och detta av vårt egna så kallade ledarskap.

Hur borde vi då ha agerat? På frågan när samtalen med Israel kan återupptas svarar den palestinske representanten för PLO i Sverige Saleh Abd el-Shafi till DN så här: ” -Inte så länge de fortsätter med sina attacker. Vi kan inte sitta vid samma bord som israelerna medan de slaktar vårt folk i Gaza.” Detta säger Abd el-Shafi naturligtvis för att plocka politiska poäng. Men det är exakt detta politik handlar om. Israelerna behöver en reell palestinsk motpart, de kan inte hantera den palestinska frågan ensamma. Detta vet PLO. Men samtidigt som man vägrar samtal med Israel fördömer man också Hamas och pekar ut dem som ansvariga för dessa attacker. När Hamas samtidigt gräver sin egen grav och Israel får världens fördömanden emot sig står således PLO som vinnare när väl rökmolnen har börjat skingra sig. Istället för att PLO då söker Israels uppmärksamhet kommer Israel tvingas till förhandlingsbordet med dem, vilket helt plötsligt låter PLO sätta sina krav på dagordningen först.

Det finns mycket den assyriska rörelsen måste ta till sig om man skall nå framgång på den politiska arenan över huvud taget. Att ständigt tvingas krypa till korset och möta fienden, denna gång Turkiet, på dennes egen arena visar bara prov på svaghet och rädsla. Vad värre är att vårt folks politiska rörelse FORTFARANDE lever i en tid då den religiösa ledaren samtidigt också är den politiska ledaren. Det är skandalöst att två syrisk-ortodoxa biskopar, religiösa ledare, lyfts fram för att ställa våra politiska krav när det samtidigt är känt att denna kyrka som biskoparna representerar i högsta grad är infiltrerad av syriska och säkert också turkiska underrättelseorganisationer. Är det då till dessa vi skall sätta vår tillit?

Visst är det tragiskt att konsekvenserna av tidigare politiska spel nu har drabbat befolkningen i Gaza. Men det är nästan ännu mer tragiskt den politiska situation som det assyriska folket befinner sig i och som garanterat kommer få konsekvenser för vårt folk både nu och i framtiden. I detta avseende är vi till och med sämre än Hamas. Om Hamas nu gräver sin egen grav, har vårt ledarskap redan knuffat i oss i våran.


”Inte en enda assyrier kvar!” Så skrek en parlamentariker i det turkiska parlamentet nyligen under den tumultartade diskussionen kring folkmordet Seyfo. Hasip Kaplan, parlamentariker i det turkiska parlamentet för det pro-kurdiska partiet DTP tillsammans med andra, fick också ta emot en del knuffar och slag för sina uttalanden om folkmordet. Att sådant utspelar sig i ett folkvalt parlament är skandalöst på alla sätt. Ännu värre blir det då frågan som väckte den turkiska vreden och utlöste bråket handlade om mänskliga rättigheter och att vägra glömma ett folkmord.

Mitt i tumultet skrek Kaplan; ”Skall vi inte tala om fakta? Det finns inte en enda assyrier kvar i Idil!” Det är enormt stort att den assyriska folkgruppen äntligen nämns i det turkiska parlamentet och att folkmordsfrågan ändå tas upp, trots att det är under en situation av slag och sparkar. Att Kaplan också nämner Idil, eller Azech som staden heter i folkmun (eller Beth-Zabday som staden heter på assyriska), är för mig personligt berörande då det var mina förfäders hemby för inte mer än 40 år sedan.

Det är inte utan all respekt för både Hasip Kaplan och hans partikamrater i DTP, Demokratiska Samhällspartiet eller Demokratik Toplum Partisi, som jag skriver detta inlägg. Må det vara att man lyfter fram frågan om assyrierna nu efter den stora demonstrationen i Södertälje och de pågående domstolsprövningarna mot klostret mor Gabriel i norra Assyrien. Men samtidigt visar också DTP mod att kämpa för dem som knappast har någon att representera dem i Turkiet. Det är stort.

Ur assyriskt perspektiv måste dock DTP fortfarande kritiseras för sina misslyckanden att dementera samröre med den illegala och väpnade rörelsen PKK vars våldsbenägna kamp fortfarande sätter skräck bland civilia, främst i sydöstra Turkiet vilket också norra Assyrien är en del av. För mig är DTP fortfarande det enda parti som jag över huvud taget skulle ens överväga att rösta på, vore jag bofast i Turkiet. Men att respekterade Hasip Kaplans parti fortfarande vägrar avfärda PKK som en samarbetspartner kan inte gå blida förbi för assyriska ögon.

För faktum är att verkligheten för assyrierna i Idil/Azech är en annan än den Kaplan beskriver. Azech var en av få assyriska byar (en annan var tex Inwardo) i norra Assyrien som lyckades göra motstånd och avvärja de turkiska mördarbataljonerna som svepte över  Assyrien år 1915. Faktum är att även långt in på 60- och 70-talen, decennier efter folkmordet, var Idil/Azech fortfarande en homogen assyrisk by/stad. Det var inte förrän Cypern-krisen 1974, som ökade motsättningarna mellan muslimer och kristna i Turkiet, och just PKKs väpnade kamp under 80- och 90-talen som på allvar började utgöra ett enormt hot mot assyriernas existens i norra Assyrien och inte minst i just Azech.

Boken Blood and Belief av amerikanskan Aliza Marcus beskriver utförligt hur PKK hotade, trakasserade och mördade byfolk i sydöstra Turkiet, inklusive norra Assyrien, om de inte aktivt stödde PKKs kamp. Samtidigt lovade den turkiska armén att bränna hela byar om det visade sig att de på något sätt stödde PKK. En by som fick bli ett exempel för hur rå den turkiska armén kunde bli i jakten på PKK var byn Hassana, inte alls långt ifrån Azech. Så sent som 1993 hade Hassana en homogen assyrisk befolkning, men som upprepade gånger under hot tvingats beskydda PKKs soldater i sina hem. Snabbt nådde ryktena den turkiska armén som inte visade någon nåd utan jämnade hela byn med marken.

Det var på grund av dessa omständigheter som Azech/Idil tömdes på sin assyriska befolkning. En stad som så länge dominerats av sin assyriska befolkning är idag tömd på densamma och till sin fullo ersatt med kurder. Något som jag också antar finns i respekterade Hasip Kaplans fulla minne.

Det är uppenbart att DTP nu, med synen av den stora assyriska uppslutningen för klostret mor Gabriel, söker assyriernas stöd. Det är också ett stöd som jag är beredd att ge, om man också samtidigt visar handling och vågar dementera samarbete med PKK. Det räcker inte med att DTP erkänner folkmordet 1915 som sådant, det räcker inte med att DTP nämner assyrierna i det turkiska parlamentet. DTP måste sluta se mellan fingrarna på det förtryck som finns mot assyrierna också idag, och på den skada som bland annat PKK orsakat folkgruppen i decennier, om de förväntar sig något större assyriskt stöd. För även DTP måste förstå att folkmordet Seyfo inte är någon isolerad händelse för 94 år sedan. Folkmordet Seyfo är i det högsta fortfarande aktivt idag och stöds i mångt och mycket fortfarande av de grupper som DTP säger sig försvara.