Det är förunderligt hur en händelse som inträffade för snart 94 år sedan fortfarande kan skapa sådana enorma politiska motsättningar. För den som betraktar dessa gräl utifrån måste de te sig väldigt löjliga. Men faktum är att den moderna staten Turkiet vilar på en grym och blodig historia, vars konsekvenser fortfarande idag verkar och skadar folk som bland annat assyrierna när nu det assyriska klostret mor Gabriels rättigheter inte efterföljs utan riskerar att få sin mark, mot alla internationella konventioner, konfiskerad.

När nu ”Afrikas Hitler” blivit dömd för folkmordet i Rwanda och 800.000 mördade människor, och deras efterföljande, fått sin upprättelse återstår enbart ett folkmord kvar från 1900-talet som ännu inte fått sitt erkännande. Nyligen inleddes dock för första gången en riktigt försök att åtminstone lyfta upp frågan för debatt i Turkiet. 200 turkiska journalister och andra intellektuella genomför just nu ett upprop för att ett erkännande av händelserna 1915 mot den armeniska befolkningen som ”den stora katastrofen” skall bli av. Visserligen är det inte folkmord, genocide, som man vill erkänna utan just ”den stora katastrofen” och enbart riktat mot den armeniska befolkningen, trots att både assyrier och pontiska greker blev offer för samma svärd. Men att debatten över huvud taget äger rum offentligt idag har skakat om till och med grundvalarna för det politiska etablissemanget i Turkiet.

Debatten har tagit sig ända upp i regeringsställning vars representanter kroniskt förnekar att någon sådan händelse över huvud taget ägt rum. Uppropet för ett erkännande i Turkiet har, förutom regeringen, också fått mothugg från andra officiella turkiska delar som tidigare 60 ambassadörer och nu också den turkiska armén som i kraftiga ordalag tar avstånd från de intellektuellas uppmaningar. Till den turkiska dagstidningen Hurriyet säger en talesman för den turkiska armén att ”förlåtelse är fel och kan få våldsamma konsekvenser”. Hur är det möjligt att armén i ett demokratiskt land så öppet hotar med ”våldsamma konsekvenser” för ett eventuellt politiskt fattat beslut? Sen när har en armé i ett demokratiskt land tillåtits att så tydligt lägga sig i i den interna politiska debatten som nu sker i Turkiet? Ett sådant agerande från exempelvis den svenska armén skulle utan tvekan vara högst kontroversiellt och snabbt möta kraftiga mothugg från samhället som sådant.

Men i Turkiet är arméns intressen en del av den vardag som råder i det politiska spel som finns i landet. Det om något är en stor indikation på att demokratin i Turkiet inte riktigt efterlevs och respekteras som man förväntar sig att en så kallad demokratisk stat skall göra. Vid ett eventuellt erkännande av folkmordet Seyfo i Turkiet, kan man då förvänta sig ytterligare en militär kupp i landet? Är det detta som armén menar när de hotar med ”våldsamma konsekvenser”. Det är definitivt inte taget ur luften den kritik som finns som kraftigt ifrågasätter demokratin i Turkiet.

Att den intellektuella eliten i Turkiet dock är beredda att över huvud taget diskutera händelserna 1915 är ett stort framsteg både för demokratin i landet och för att äntligen kunna lägga händelserna bakom sig och gå vidare. Det behöver Turkiet om de någonsin skall kunna gå vidare och inte fastna i sin egen historia. Enbart ett officiellt turkiskt erkännande och förlåtande för händelserna 1915 kan utstaka en väg från militärt politiskt förtryck och ta Turkiet in i framtiden för demokrati, för rättvisa och för broderskap mellan landets olika folkgrupper.

Annonser

Nu har också turkisk media på allvar dokumenterat prövningen mot klostret Mor Gabriel. Landets största dagstidning, Hurriyet, skriver här om händelserna.


Det blev som många av oss hade förutsagt. Det var inte mindre än 5000 demonstranter som fanns på plats på Marenplan i Södertälje. Och i ärlighetens namn är väl den siffran i underkant. Demonstranterna gjorde verkligen sitt, och som assyrier går det inte att undvika att känna enorm stolthet över sitt folk en dag som denna. Folket kunde ha valt att stanna hemma. De bor i fria Sverige nu. Vad som händer nere Turkiet behöver inte vara deras sak längre. Folket kan välja att leva sina liv i det tysta, vandra utan mål eller historia. Men idag stod vi upp för de vi är och det vi står för. Idag visade vi omvärlden att Seyfo bara är ett turkiskt misslyckande. Våra förtryckare kunde inte utrota oss 1915, och de kan inte utrota oss idag heller.

Ett stort tack till alla som demonstrerade idag. Det var nog bland de största manifestationerna som har ägt rum i Sverige i år. Skulle våra politiska ledare vara lite mer skärpta så skulle en sådan manifestation som denna ekat runt halva världen och skapat stora politiska konsekvenser också i Turkiet. Men precis som jag skrev i en tidigare post så var den politiska betydelsen av denna manifestation över långt innan den ens hade börjat. Inte en enda av riksmedierna rapporterade om manifestationen. Som bäst har den enorma manifestationen blivit en rubrik för Södertäljes lokaltidning, LT. En internationell fråga, med enorma möjligheter att påverka den nationella politiken i Sverige, har på grund av frånvaro av ett starkt assyriskt politiskt ledarskap reducerats till en lokalfråga för Södertälje kommun.

Anders Lago, Södertäljes kommunalråd, sade själv: ”Det som är assyriernas/syrianernas/kaldéernas sak, det är också Södertäljes sak.” Jag förstår visserligen Anders Lago. Med en så stor assyrisk befolkning i sin egen kommun är det ord han måste säga för att inte tappa viktiga röster. Men detta visar också hur påfallande illa den assyriska politiska ledningen har visat sig vara. Vad har Södertälje kommun med en sådan fråga att göra? Vad har ens Anders Lago på en sådan demonstration att tala om?

En demonstration med inte mer än 500 assyrier utanför den turkiska ambassaden skulle vara många gånger fler bevakat och uppmärksammat än en manifestation på Marenplan i Södertälje, trots att den lockar 10 gånger fler människor. Men man vågar inte vara så radikal. Man vågar inte visa politisk styrka mot Turkiet. Nej, idag finns det ingen politisk rörelse som vågar leda detta folk, trots att man egentligen skriker efter ett sådant ledarskap. Det är dock bara en tidsfråga tills den kommer.

Idag är jag enormt stolt över att vara assyrier. Jag är stolt därför att man visar sin självständighet gentemot andra folkgrupper och andra stater. Men framför allt är jag stolt för att folket har visat att man står enig inför de hot som folkgruppen står inför gemensamt. Med en stark politisk ledning kan det här folket gå hur långt som helst. Men då behövs också någon som inte räds turkiska repressalier. För tro mig, Turkiet som stat tillhör inte dem som räds att slå ner sina minoritetsgrupper om de visar sig kräva sina mänskliga rättigheter. Vi har sett det förrut, vi ser det idag och vi kommer även att få se det i framtiden.


Så kommer snart dagen då Marenplan i centrala Södertälje kommer att fyllas till bristningsgränsen av assyrier, redo att offra ett par timmar av sin fria tid till att utnyttja sin demokratiska rätt och manifestera och protestera mot Turkiets förtryckarpolitik. Vi må ha våra interna dispyter om benämningar, ideologier, identitet osv. Men när det väl kommer till kritan, när ett stort hot vilar över oss, som en mörk skugga i en dimmig, suddig tillvaro, då står vi enade och då är vi som starkast.

För visst tror jag att den planerade manifestationen kommer locka tusentals assyrier av alla dess olika färger och kulörer. Det måste jag tro, för när vissa företrädare av denna grupp så enkelt och villkorslöst samlas i turkiska ambassaden i Sverige redan innan den planerade manifestationen, finns det bara en anledning kvar till att låta manifestationen över huvud taget hållas. Istället för att demonstrera utanför den turkiska ambassaden, sitter våra företrädare vid samma bord som dem. Istället för att visa dem vår enighet och vår beslutsamhet som folk att inte längre tolerera Turkiets förtryck av landets minoriteter, daltar vi med dem som om det som sker med Mor Gabriel klostret skulle vara ett olyckligt, isolerat misstag.

Varför hade ni så bråttom med att sätta er ned med den turkiska ambassadören? Varför inte åtminstone vänta tills det assyriska folket låtit manifestera, demonstrera och visa sin avsky mot Turkiets förda politik? Varför skall Turkiet bry sig om en manifestation nu, när vårt ledarskap i Sverige i alla fall har förlikat sig med den turkiska ambassaden och därmed också den turkiska staten. Med en flera tusen människors starka röst i ryggen skulle betydligt större tyngd anföras era krav som ni då skulle ställa den turkiska staten. Istället har ert agerande blivit ett stort svek mot den samlade assyriska befolkningen i Sverige. Men framför allt är det ett otillräckligt agerande jämtemot assyrierna som lever kvar i Turkiet.

Jag är dock fullständigt övertygad om att våra företrädare enbart agerar utefter sina förmågor. De kan helt enkelt inte bättre än så här. Med lite is i magen skulle de ha utnyttjat situationen och befäst fördelen för den assyriska sidan. Men lättfintade som de är har de dock överrumplats av en bättre motståndare och en manifestation som skulle kunna betytt så enormt mycket, är över innan den ens har börjat. Game, set and Match – Turkey.

Med all respekt, men kanske behövs ett nytt politiskt ledarskap bland vårt folk, ett ledarskap som inte låter sig bollas med förtryckarens vidsträckta armar, ett ledarskap som kan särskilja på den profana politiken och den religiösa maktsfären, ett ledarskap som inte räds att på allvar också samla folket och hota våra förtryckare med demokratiskt förankrade repressalier om heller inte våra framförda krav uppfylls. Det här folket har väntat länge efter ett sådant ledarskap. Viljan, modet och hoppet finns hos folket, det är jag övertygad om. Det behövs bara någon som kan samla dessa krafter på bästa sätt. Andra folk har lyckats få fram sådana ledare, varför skulle då vi vara ett undantag?

För assyrierna återstår således bara en sak. I mening av politiska mål har våra ledare redan schablat bort sina möjligheter. Men i mening av moralisk stärkande av den assyriska andan, både i Sverige och i Turkiet, har vi allt att vinna. På söndag kommer vi äntligen kunna manifestera och befästa vår enighet tillsammans. På söndag kommer vi kunna visa assyrierna i Turkiet att den assyriska diasporan är enad bakom dem. På söndag står vi upp tillsammans och ingjuter viljan att outtröttligt fortsätta kampen för kulturell frihet för assyrierna i sitt eget hemland. Därför är det viktigt att Marenplan fylls till just bristningsgränsen. Och just därför vet jag också att så blir fallet. För jag vet att om 10 år, när vi blickar tillbaka på vad vi tillsammans har åstadkommit, då skall vi säga ”det fanns i alla fall en dag då faktiskt stod enade”.


Det har knappast undgått någon assyrier, inte ens Dig, den hetsjakt som finns mot Mor Gabriel klostret i norra Assyrien (sydöstra Turkiet). I en situation med ett fåtal kvarvarande assyrier i norra Assyrien, som en icke-erkänd minoritet med en icke-erkänd kultur eller språk, är Mor Gabriel klostret en öppen måltavla för turkiska och kurdiska extremister. När ingen i Turkiet längre försvarar Mor Gabriel, när den sista klicken assyrier där är en förtryckt minoritet utan några rättigheter, ligger ansvaret för ett försvar av den assyriska kulturen i norra Assyrien hos den assyriska diasporan.

Inom den assyriska diasporan har också mycket arbete gjorts för att lyfta upp frågan om Mor Gabriel. En aktiv lobbyverksamhet mot både svenska och europeiska parlamentariker har gjort att frågan också blivit högaktuell i dessa forum. Flera svenska parlamentariker så som Annelie Enochson, Lennart Sacrédeus, Hans Linde, Mats Pertoft, Lars Ohly m.fl har visat sig väldigt aktiva i denna fråga. Även assyriska politiker i Sverige, som kommunfullmäktigeledamöterna Sait Yildiz och Robert Halef samt riksdagsledamoten och Din partikamrat Yilmaz Kerimo, har visat sig vara aktiva i denna fråga. Brev har skickats till politiker och demonstrationer planeras. Yilmaz Kerimo har också själv åkt ner till norra Assyrien för att bevaka domstolsförhandlingarna om Mor Gabriel, allt för att låta Turkiet förstå att det assyriska folket inte glömmer sitt hem och fortsätter slåss för sina mänskliga rättigheter i Turkiet.

Låt mig då göra mig förstådd i den besvikelse som jag, och säkert många fler än mig, upplever när inte ens ett enda ord har kommit från Dig angående dessa händelser. När en assyrier som Du, med oerhörda möjligheter att lyfta upp den assyriska frågan på agendan åtminstone i det svenska parlamentet, inte tar dessa tillfällen i akt att försvara den assyriska kulturen och identiteten i Turkiet är det precis samma sak som att man skickar signalen om att man helt enkelt inte bryr sig. Med en bakrund som Du har, uppväxt i ett assyrisk kloster utanför byn Saleh i norra Assyrien till 10 års ålder, förväntar sig många också att Du med de möjligheterna Du har också tar ansvar och försvarar den kultur och den identitet som gjorde Dig till den Du är idag.

Du har självklart möjlighet att agera precis som Du vill. Men kom inte senare till mig och begär från mig mitt stöd enbart därför att Du är assyrier. Sådan billig retorik biter varken på mig eller på någon annan assyrier. Visa mig istället att  Du gör allt som står i Din makt för att uppmärksamma den assyriska frågan, och Du skall få mitt stöd. Idag håller jag dock politiker som de ovannämnda betydligt högre. Men än har Du all möjlighet att ändra på det. Händelserna kring Mor Gabriel är ett ypperligt tillfälle för dig att visa dig trogen Din kultur och Din identitet och visa att Du verkligen bryr dig. Men då måste Du börja agera nu.

Shlome w-iqore,

En som är trogen Assyrien


”Assyriska Riksförbundets språkrör”. Så benämns undertiteln till tidningen Hujådå, och det säkert med all rätta. Tidningen Hujådå är, enligt min åsikt, ett projekt som det Assyriska Riksförbundet har lyckats allra bäst med. Främst för det långsiktiga arbetet man har lagt ner i tidningen, men också för att Hujådå har blivit den erkända och mest öppna plats där den så viktiga debatten inom rörelsen ständigt sker. Hujådå är därför ett viktigt, och kanske det enda, redskap som riksförbundet har för att erbjuda demokratiska tjänster för sina medlemmar.

Just därför önskar man också att den snygga och välpolerade bilden som tidningens webbsida visar utåt, också genomsyrar hela tidningens verksamhet. Så är dock inte fallet. Av de uppgifter som jag har tagit del av är tidningen Hujådå en enorm ekonomisk resursslukare och utgör således en av de enskilt största utgifterna för riksförbundet. Årligen gör tidningen, i runda slängar, en ren förlust på 300.000 kr. Antalet prenumeranter är också bara en bråkdel av medlemsantalet, och frågan som man ställer sig är om Hujådå verkligen fyller en viktig funktion inom rörelsen, om den alls är nödvändig eller om den finns bara därför att.

Riksförbundet arbetar dock hårt för att rätta till siffrorna vad gäller Hujådå. Man arbetar ständigt med nya lösningar för att minska gapet tidningen skapar i budgeten. Hujådås digitala ansikte har varit ett viktigt steg i detta arbete. Med en aktiv webbsida experimenterar riksförbundet gärna med alternativa lösningar som reklam och nu senast stödmedlemskap för att få igång ruljansen. Även om just reklambiten har visat sig vara en överraskande god verksamhet, ifjol skrapade reklamen ihop ca 80.000 kr, har stödmedlemskapet för tidningen blivit en stor besvikelse. Förbundsstyrelsen redogör själva för den besvikelsen vad gäller själva antalet stödmedlemmar. Under den ca 2 månader långa period som webbsidan uppmanat att stödja tidningen med en krona per dag har det ändå inte lockat mer än 13 stödmedlemmar. Detta är dock den officiella siffran. Jag har ingen anledning att inte lita på förbundsstyrelsen i detta, men vad jag själv har fått höra har man inte fått in fler än 5 stödmedlemsansökningar.

Självklart har förbundsstyrelsen all rätt att vara besvikna på sina medlemmar. Hur skall man kunna utveckla och bredda den assyriska rörelsen om dess medlemmar visar sig vara likgiltiga inför att ta sådana steg? Hur kan medlemmarna förvänta sig att rörelsen själv skall utvecklas om man samtidigt inte bidrar med sitt strå till stacken? Med detta skall också tas i beaktande om de spekulationer som finns att riksförbundet planerar att permanent lägga ner papperstidningen av Hujådå redan till januari 2009, enbart därför att de ekonomiska resurserna helt enkelt inte räcker till. Visst önskar man alltid att Hujådå kom i ett toppmodernt format, självklart i färg, flera gånger i månaden. Men att nå dit gör man inte genom att tvingas lägga ner den papperstidning som Hujådå ändå har. Den likgiltiga massan får väl ta på sig en sådan olycklig utveckling.

En lösning som jag dock har grubblat länge på är att sälja ut Hujådå till en eller flera externa entreprenörer som driver Hujådå i vinstsyfte. Att exempelvis placera tidningen i ett aktiebolag, där visserligen riksförbundet, och därmed dess medlemmar, fortfarande äger en majoritetsandel samtidigt som man säljer ut den övriga andelen till externa entreprenörer och/eller risktagare medför det att man både får in nytt blod i förvaltningen av tidningen samtidigt som det också trimmar tidningens verksamhet. Man skulle kunna jämföra det med SVT som är en mediakanal som ägs av den svenska staten och de riktlinjer man har satt ut för verksamheten, men som i övrigt drivs självständigt. En sådan lösning skulle minska den ekonomiska lasten för riksförbundet vad gäller tidningen, samtidigt som det ger entreprenörer möjligheter att driva en assyrisk tidning på bästa sätt och förhoppningsvis också göra tidningen ekonomisk hållbar. Dock lär det dröja innan riksförbundet vågar lägga fram en sådan drastisk förändring. Tills dess vill jag, å det hövligaste, be er som läser dessa rader att stödja Hujådå genom stödmedlemskapet. Om ni vill se att Hujådå över huvud taget överlever det vill säga.


I senaste numret av Zinda Magazine visas ett bildkollage från norra Assyrien som BBC står bakom och som visar den antika assyriska vintillverkningskonsten som fortfarande lever kvar bland assyrierna där. Bildkollaget berättar för oss att assyrierna i norra Assyrien planerar att börja tillverka vin kommersiellt och driva sin egen affärsrörelse. Vore det inte trevligt nästa gång man traskar in på Systembolaget om man hittade en vinsort i hyllorna som var producerad i Assyrien?

För mig är just denna slags verksamhet en viktig del i att försvara en assyrisk fortlevnad i vårt hemland. Att erbjuda assyrierna där arbetstillfällen är att garantera dem en ekonomisk säkerhet och därmed också modet och tryggheten att fortsätta leva kvar i Assyrien. Men det är ingen hemlighet att stora delar av Assyrien idag i många fall är ett kraftigt underutvecklat bondesamhälle med väldigt få möjligheter till ekonomisk framgång. Hittills har också både Turkiet, Syrien och Irak negligerat de assyriska områdena och också låtit de förfalla. Det återstående alternativet har således varit att fly till väst och därmed marginalisera den assyriska rösten i Assyrien.

Men vinprojektet i norra Assyrien visar prov på mod och att hoppet ändå finns om att överleva det förtryck man har ställts inför. Men assyrierna där behöver hjälp. Investeringar krävs för att låta den ekonomiska motorn sätta igång i Assyrien. Verkstäder, industrier och företag måste stimuleras för att arbetstillfällen skall erbjudas assyrierna så de får möjlighet att stanna kvar och utveckla den assyriska identiteten och kulturen där. Investeringar som vi här i diasporan måste ta. En fond riktad mot just sådana investeringar i Assyrien, med målet att skapa arbetstillfällen för assyrierna, är en god bit på väg och bör snarast realiseras. För visst vore det förträffligt om det vi äter, dricker eller klär oss i bär stämpeln ”Made In Assyria”?